Så har accelerationen av min tidsuppfattning fungerat här. Med enbart nio dagar kvar är förvirringen stor. Liksom glädjen jag får av de jag spenderar tid med varje dag. Glädje. Glädjest. Glädjare. Ursäkta min svenska. Men så skulle jag vilja beskriva det. Men tyvärr kan man inte böja glädje eftersom det inte är ett verb. JAG VET. Men jag vill inte säga glad. Glädje är… mer uppfyllande.
Åker till ett burmesiskt flyktingläger på torsdag morgon. Det blir något alldeles nytt. Snacka om att det kommer kännas konstigt att säga tack för kaffet när jag åker därifrån. Samtidigt vill jag verkligen åka. Jag och Darinka ska åka tillsammans med Lah och hans familj. Besöka deras familj och vänner. Skulle bara önska att jag kunde få kommunicera denna upplevelse i media på fler sätt än genom min blog. Har ni tips- de mottages GÄRNA. ASAP
Bredvid mig står sju läxarbetande och sjukt glada tjejer. Det är där Glädjast kommer in i sammanhanget!
Eftersom jag inte kan lägga upp bilder på de “sjukt glada tjejerna”, lägger jag upp en bild på mig själv. I full färd att förbereda undervisning.
britalundkvist 
du e så himla bra brita! ska bli så kul att ses i september – längtar!
Angående kommunikation; du borde absolut testa att skriva en debattartikel eller så kan du väl informera för svenska burmakommittéen? Vet att det kom en informatör från burmakommittéen när jag var med i Amnesty Business Group och informerade, det kunde ju vara något kanske?
massa kramar
Fascinerande Brita!
Kul att du tycker det pappa! Kramar
Ja, de är verkligen fantastiska! Power, inspiration och bara genuint härliga. Avundas dig som är där med dem i denna stund. Glädjast är känslan, glädjast är ordet!
Bra sammanfattat! Nu känns det dock lite tyngre när slutet (för denna gång) är rörande nära… Men, oundvikligen, tycks man ju dras tillbaka till denna plats. Fast det är ju inte allt, dessa tjejer kommer jag ju verkligen sakna! Kan förstå dina känslor som du hade när jag skulle åka lite bättre nu 🙂