Benda Bilili

25 Sep

Sjukt. Sjukt bra. Bara sjukt.
Grymt. Grymt bra. Bara Grymt.
Galet. Galet bra. Bara galet.
Omåttligt. Omåttligt bra. Omåttligt jobbigt. Bara omåttligt.

Ta en titt vetja:

Advertisements

När allt är som vanligt uppskattar man det som var annorlunda.

21 Sep

Sitter och ser över mina tidigare inlägg och inser att det faktiskt inte är en dröm. För bara några veckor sedan var jag ju i Mae Sot. Men när jag kollar på bilder och läser vad jag skrivit känns det ändå overkligt. Eller i alla fall så extremt långt borta. Alla som någon gång varit på resa eller har varit med om något som är långt ifrån den normala vardagen, vilket säkert är alla som läser det här, vet hur det är. När man är tillbaka i hemmet, vakna, jobba, plugga, äta, sova, vakna, jobba, plugga, äta sova. Helg. Och så börjar det om. Det där som var annorlunda, resan, upplevelsen, hamnar i skymundan. Blir ett minne blott.

Det är självklart inte BLOTT ett minne. Minnet är så mycket mer än blott. Det är en upplevelse, tusen känslor och allt jag lärt mig. Från och med då det sker, en del av den jag är. Och med lite distans till min tid i Mae Sot kan jag säga att det är en fantastisk del av mig.

Men att vara hemma är också fantastiskt. Det är ju att känna sig trygg. Att vara med den man vill vara med. Och det är den plats där man mest av allt kan uppskatta det som varit annorlunda. Nu är jag tillbaka i Sverige, i Stockholm. Jag har världens bästa jobb. En fantastisk person vid min sida. Vänner och familj ett litet steg närmare. Allt rullar på. Och likaledes kan jag uppskatta allt detta än mer efter en annorlunda upplevelse. Hoppas jag får fler sådana i livet.

Jag har fortfarande kvar att berätta om besöket i Nu Poe flyktingläger. Jag lovar, det kommer. I sinom tid. I sinom tid.

Tiden är inne.

30 Aug

Ligger kvar i sängen och drar mig. Om jag går upp innebär det att sista dagen i Mae Sot har börjat. Jag drar gärna ut på att behöva ta tag i den verkligheten.

Den senaste veckan har varit fantastiskt fascinerande. Dels här i Mae Sot med utbildningen och dels i Nu Poe flyktingläger. Känslorna och tankarna är så många att jag inte riktigt vet var jag ska börja för att kunna reda ut dem (bilder och en redogörelse för två intensiva dagar i Nu Poe kommer så småning om.). Men att få avsluta med leendet i topp är ju vad man ska göra. Skulle gärna berätta om allt nu men det liksom bubblar över och ett sådant inlägg, har jag självinsikt nog att förstå, hade blivit oläsligt och förfärligt långt.
Än så länge nöjer jag mig med att säga ordet fascinerande!

Nu börjar dagen som oundvikligen var tvungen att börja. Förr eller senare. Även om det känns tungt att lämna, är jag nöjd med ett fint avslut. Dessutom finns det mycket att se fram emot att komma hem till.

Snabb. Snabbare. Snabbast.

23 Aug

Så har accelerationen av min tidsuppfattning fungerat här. Med enbart nio dagar kvar är förvirringen stor. Liksom glädjen jag får av de jag spenderar tid med varje dag. Glädje. Glädjest. Glädjare. Ursäkta min svenska. Men så skulle jag vilja beskriva det. Men tyvärr kan man inte böja glädje eftersom det inte är ett verb. JAG VET. Men jag vill inte säga glad. Glädje är… mer uppfyllande.

Åker till ett burmesiskt flyktingläger på torsdag morgon. Det blir något alldeles nytt. Snacka om att det kommer kännas konstigt att säga tack för kaffet när jag åker därifrån. Samtidigt vill jag verkligen åka. Jag och Darinka ska åka tillsammans med Lah och hans familj. Besöka deras familj och vänner. Skulle bara önska att jag kunde få kommunicera denna upplevelse i media på fler sätt än genom min blog. Har ni tips- de mottages GÄRNA. ASAP

Bredvid mig står sju läxarbetande och sjukt glada tjejer. Det är där Glädjast kommer in i sammanhanget!

Eftersom jag inte kan lägga upp bilder på de “sjukt glada tjejerna”, lägger jag upp en bild på mig själv. I full färd att förbereda undervisning.

Solsken i hans historia. Solsken i honom.

17 Aug

I lördags blev jag bjuden på mat hemma hos en burmesisk familj. Darinka som jag arbetar med har lärt känna pappan i familjen genom sina vänner. På så vis har jag också börjat lära känna honom. Han heter La och kommer från Burma. Han bor i Mae Sot tillsammans med sin fru och sin dotter. Alla tre är fantastiska människor. Och hans grannar med för den delen. Eftersom han är den enda i familjen som kan lite engelska blir det naturligt så att de konversationer som förs blir tillsammans med honom. Även om man genom leenden och kroppsspråk också gör försök att kommunicera med hans fru och hans dotter.

Han har, liksom många andra, en hemsk historia bakom sig. Ja, varför skulle man annars sätta sig i den situation han är i nu? På flykt, begränsad och rädd för vad som kan hända. Rädd för polisen – “polisen ser oss som en källa till pengar”. Blir han tagen av polisen måste han muta sig ur situationen. Ett enkelt sätt att tjäna pengar för polisen. Detta till trots att Burmeser i de flesta fall tjänar långt under minimilön. Det finns inte mycket att ta av. Men den enes bröd är den andres död. Vi är alla djur som kämpar för överlevnad.

La fick sparken för ett tag sedan. Ungefär samtidigt som jag kom hit, Darinka berättade för mig om historien. Han hade varit borta från jobbet i två dagar på grund av att hans dotter var sjuk. Två dagar. En sjuk dotter. Så mycket värde har han. Men ett tag efter hör hans chef av sig och vill ha honom tillbaka. För ovanlighetens skull befinner sig La i en maktposition. Det ger honom mod att förhandla fram… TRE DAGAR LEDIGHET PER MÅNAD!

Detta är en solskenshistoria. Också för att han jobbar i butik och inte i en fängelseliknande fabrik. Han har ett hus och bor inte på en soptipp. Men det är också solsken i honom. Han är också ett djur. Med överlevnadsinstinkt. Och han kämpar. För precis som många vill han inte sluta hoppas.

Några foton från besöket hos La och hans familj:

Jag vet inte varför.

14 Aug

Har varit i Mae Sot halva tiden nu.

Sitter i skolsalen. Hettan idag är helt galen. Luften står totalt stilla. Även om jag ligger ner, helt stilla, med fläkten riktad rakt mot mig så rinner svetten. Det påminner mig om tidigare år i RCA (Centralafrikanska Republiken). Jag njuter på ett sjukt sätt av nostalgin men skulle för hälsans önska att få behålla min vätska. Några av nattens timar har spenderats springandes mellan säng och toa. Nu återhämtar jag mig med vätskeersättning och minns ett gott råd om att papaya är bra för magen. Låter den saftiga orangea frukten slinka ner i magen. Värken jag kände i kroppen igår påminde mig mest om malaria. Jag tänkte att det kanske var denguefebern som hade slagit till. Så idag känns det som en lättnad att det tycks ha varit en hederlig tömning som kroppen behövde.

Ett tappert försök att prata om mitt liv här. Inser att jag inte har gjort det. Men det är så svårt. Att berätta om det vardagliga. Vad ska jag säga? Jag äter, undervisar, äter, tränar, sover. Träffar nya människor som delar med sig av sina berättelser.

Jag vill skaffa mig min egna helhetsbild av situationen för Burmeserna här och inne i Burma. Men än så länge är det svårt att få ihop. Kanske beror det på att ingen är egentligen helt säker på något. Eller så är det bara jag som tycker det verkar alldeles för otroligt på något vis. Jag känner mig lite som en skamfläck ibland. Jag ska åka härifrån om 2 veckor. Men lycka till med kampen. Hoppas du överlever. Hoppas din familj klarar sig undan. Hoppas du en vacker dag kommer ha rätten att bo i ditt land. Att leva med din familj. Att se på nyheter i ditt land. Att gå och fika med vänner. Jag måste hem till Sverige. Jag kan inte stanna. Jag saknar min säng.

Jag är inte bitter över att vara här. Jag hoppas verkligen att något av det jag säger och gör när jag är här leder till något gott. Att jag kan inspirera på ett bra sätt. Det var ju därför jag åkte hit. För att jag tror på det här. För att jag så gärna vill göra Något.

The world’s longest ongoing civil war – Al Jazeera English

13 Aug

The world’s longest ongoing war – 101 East – Al Jazeera English.

%d bloggers like this: